Motion A.4.55
Det är dags att ta seriösa krafttag mot den växande branschen, bemanningsföretag. Det ploppar upp allt fler och fler bemanningsföretag, både auktoriserade och icke auktoriserade alla med samma mål, att hyra ut personal.
Som det är i dag har vi ca 55000 till 60000 årsanställda inom bemanningsbranschen. Runt 110 000 jobbar någon gång under året på ett bemanningsföretag. Av de ca 2000 bemanningsföretagen är runt 400 är auktoriserade.
Det tredje största uthyrningsområdet, efter kontor och industri, är lager/logistik. Uppskattningsvis, enligt branschen själv, handlar det om 6 000 anställda inom lager/logistik.
Dessa är idag hänvisade till en tillvaro som daglönare, med ständiga arbetsplatsförflyttningar och oerhört svåra att organisera för den fackliga organisationen. De flesta av dessa fyller ett permanent arbetskraftsbehov på våra arbetsplatser och förtjänar egentligen riktiga anställningar. Riktiga anställningar, att på arbetsplatsen tillhöra en arbetsgemenskap, främjar hög organisationsgrad.
Istället används bemanningsföretagen till att fragmentisera de anställda i olika grupper. Det är inte ovanligt att företag använder 2-5 olika bemanningsföretag, utöver den egna personalen, för att gruppera personalen i små grupper som ska överträffa varandra och konkurrera ut varandra.
Det är för fackligt aktiva ingen nyhet att det skapar splittringar på arbetsplatser och försvårar möjligheten till höjd organiseringsgrad. Vi har mycket liten om än ingen insyn i deras löner och möjligheten till att ta striden för dem om så skulle behövas.
Det är osäkerheten att få behålla sitt arbete bland dem inhyrda som får dem att titta ner i marken och hålla tyst när chefer skäller på dem. Det är mentaliteten från arbetssäljare som får dem att acceptera mantrat att dem är som maskiner, det är bara att byta ut dem när dem slits ut.
Det är bemanningspersonalen som hotas med sparken om de inte jobbar hårdare, fortare och under slavliknande förhållanden jämfört med de fastanställda som i framtiden aldrig kommer att våga ta den fackliga strid som behövs.
Så som arbetsgivarna behandlar de inhyrda, skulle de vilja behandla de fast anställda (bara det att de inte kan det riktigt än). Det är i de inhyrdas arbetsvillkor vi ser vår egen framtid. Om utveckling fortsätter är det detta som kommer bli normen.
Bemanningsföretag var förbjudna mellan 1936 – 1991. Det fanns goda skäl för detta, då de utgör ett sådant hot mot fackföreningsrörelsen och maktbalansen på arbetsmarknaden. När bemanningsföretagen återlegaliserades 1991 krävde LO i sitt remissvar till den nya lagen att:
”De som bäst kan avgöra behovet av in/uthyrning är arbetstagarna på inhyrarföretaget som eventuellt ska arbeta tillsammans med inhyrd personal.” Med denna formulering visade LO att man då, 1990, förstod att det måste finnas ett lokalt fackligt veto i denna fråga för att arbetstagarna i det inhyrande företaget inte skulle känna sig hotade. Tyvärr har det kravet fallit i glömska och sorgligt nog har vi inte det idag.
Inhyrd personal är exakt den flexibla arbetskraft arbetsköpare är ute efter och då spelar det ingen roll om att prislappen är lite högre. Ofta blir dock prislappen i praktiken lägre eftersom de inhyrda är i en sådan utsatt position att de kan pressas att jobba hårda, snabbare och utan raster. Även om det, genom bemanningsavtalet m m, kan råda formell löneneutralitet mellan de olika grupperna på arbetsplatsen, sker annan villkorsdumpning genom att de inhyrda kan pressas hårdare.
Än är det dock inte försent att backa bandet och en gång för alla göra upp med detta problem.
I förbundsstyrelsen verksamhetsplanering kan man läsa: ”Den fackliga kampen och verksamheten på arbetsplatserna går ut på att värna och stärka alla medlemmars ställning genom kollektivavtal. Det är genom solidariskt och kollektivt handlande som vi kan göra skillnad när det gäller såväl löner som arbetsvillkor. Tillsammans vinner vi styrka.”
Tar vi inte fighten mot bemanningsföretagen nu kan det vara för sent att göra det. Enade vi stå, söndrade vi falla och denna rörelse har inte råd med fler splittringar.
Yrkande:
att Handels ska verka för en ändring av medbestämmandelagen, MBL, som ger facket rätten att neka inhyrandet av personal då man finner det lämpligt att göra så.
att Handels på sikt ska verka för att återinföra förbudet mot bemanningsföretag, likt det som rådde mellan 1936-1993.
Förbundsstyrelsens svar
Förbundsstyrelsen föreslår kongressen att avslå motionen
A.4.55 första att-satsen vill att Handels ska verka för en ändring av medbestämmande lagen, MBL, som ger facket rätten att neka inhyrandet av personal då man finner det lämpligt att göra så. Vetorätten i MBL § 39 fungerar utifrån det tänkta syftet. Handels menar att bemanningsföretag ska ses som ett komplemet till de egna anställda, användningen av inhyrd arbetskraft kan ske vid speciella behov av arbetskraft, dock inte som en permanent lösning av personalbehovet. Handels menar istället att begränsningen av bemanningsföretag i första hand ske genom förhandlingar med arbetsgivare och avtalslösningar
A.4.55 andra att-satsen vill att Handels ska verka för ett förbud mot bemanningsföretagen. Handels menar att bemanningsföretag ska ses som ett komplement till de egna anställda, användningen av inhyrd arbetskraft kan ske vid speciella behov, dock inte som en permanent lösning för att klara personalbehovet. Eftersom lagstiftning gör det möjligt att anställa personal ”vid behov” hur många gånger som helst, kan företagen i princip skapa egna bemanningspooler där arbetstagarna inte har rätt till ersättning de dagar de inte arbetar. Det är dock viktigt att Handels fortsätter att följa utvecklingen i denna fråga, och i avtalsförhandlingar driva frågan hur och när bemanningsföretag får användas.