Lagerarbetarnas Blog

februari 3, 2012

”Bemanningsrapporten” fokuserar bara på företagens problem

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 8:53 f m

De centrala parterna Handels och Svensk Handel har presenterat en gemensam rapport om arbetstider och bemanningsföretag. Rapporten finns utlaggd på respektive organisations hemsid:

Handels >>>

Svensk Handel >>>

Rapporten är resultat av en arbetsgrupp som tillsattes i avtalsrörelsen 2010, då man misslyckades med att reglera bemanningsfrågan på det sätt som medlemmar och förtroendevald önskade. I det centrala förhandlingarna mellan Handels och Svensk Handel är det sällan man löser några frågor, istället begravs de jobbigaste frågorna i arbetsgrupper; affärstidsfrågan, heltidsfrågan, bemanningsfrågan, arbetstiderna o s v. Man slipper ta strid, samtidigt som det ser ut som man gör något. Det är ett gångbart trick några gånger. Men till slut hamnar man vid den punkten att man faktiskt måste göra något. Denna avtalsrörelse är den punkten.

Rapporten har inte mycket nytt faktamässigt att komma med. Däremot framhålls vissa värderingar i rapporten som är lite ”sensationella”. T ex framhålls att bemanningsföretag inte någonstans försämrat relationen mellan företag och fack, utan tvärt om förbättrar relationen i o m att bemanning leder till ökad dialog mellan fack och företag.

Jo, en skottskada leder ju också till en radikalt närmare relation mellan den skadade och förrövaren.

Svensk Handels går så långt att man i deras Youtube-presentation av rapporten hävdar att det är det anställda som kräver av företagen att de ska hyra in personal.

Företagens problem ältas på sida efter sida. Det man saknar är ju en redovisning över medlemmarnas och de förtroendevaldas problem. Företagens problem kartläggs noggrant med enkäter och statistik. Företagens problem blir m a o väl ”vetenskapligt” belagda.  Men i rapporten har varken medlemmar eller förtroendevalda fått svara på någon enkät, eller fått sina uppfattningar redovisa som grupp.

Rapporten hävdar att ”majoriteten av de berörda företagen uppger att de lokala parterna varit överens om anlitandet av bemanningsföretag”. Det är företagens bild. Vad är klubbarnas bild?

Stockholms lagersektion genomförde 2010 en enkätundersökning där inte så fall av ”överenskommelse” om att anlita bemanningsföretag föregåtts av hot av olika slag; ”Om vi inte är överens om bemanning så kommer vi….. uppsägningar/flytta runt sommarsemestrarna/ändra arbetstiderna o s v. Så det är fel att ge sken av att det handlar om någon genuin överenskommelse.

I brist på stöd uppifrån får många klubbar i dag navigera efter det ”minst onda” alternativet.

För vår del behöver vi inte rapporten. Arbetsgivarens argument är kända. Handels medlemmar och förtroendevalda har sagt sitt på kongressen 2011 och avtalskonferenserna.

Annonser

Avtalsrörelsen – en come-back för hela arbetarrörelsen?

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 7:06 f m

Sverige står inför ett vägval. Å ena sidan har vi enregering som värnar näringslivets behov av högre vinster genom lägre skatter och lukrativa privatiseringar och mer makt genom sämre arbetsrätt. Detta har de skickligt maskerat som att sätta en tänkt medelklass påstådda problem i centrum; bättre villkor för företagarna, för alla i ”medelklassen” vill ju bliföretagare.  Privatiseringar; för alla i ”medelklassen” vill ju välja hur dyr elen ska bli eller hur vanvårdad man vill bli som äldre.

Vi får sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, för ingen i ”medelklassen” blir ju någonsin sjuk eller arbetslös. Sämre arbetsrätt; för en riktig ”medelklassare” behöver inget anställningsskydd – hans starka ställning på arbetsmarknadenberor ju på hans självklart efterfrågade ”kompetens”.

Den här borgerliga uppfattningen medelklasspersonen, som enkorsning mellan Fantomen och Nietzsche, finns ju inte. Tvärt om visar utbrändheten, de många övertidstimmarna och det allt svårare livspusslet för den grupp som kallas medelklass, men som egentligen bara är arbetare men med mera kvalificerade arbetsuppgifter, just det att de i grunden har sammaförhållande till sin arbetsgivare som vanliga arbetare.

Å andra sidan har vi en chans under avtalsrörelsen att flytta hela samhällsdebattens fokus från den borgerliga ”medelklassanalysen” till att berätta en annan historia om Sverige 2012. Arbetarklassens historia. En historia om ökade klyftor, otrygga sms-anställningar, deltidsanställningar, löner som inte går att leva på, arbeten i bemannings- eller entreprenadföretag vars existens är underbudskonkurrens och skriande underbemanning i vård ochomsorg.

Avtalsrörelsen kan, om vi vill, bli startskottet på en come-back för arbetarrörelsen. En början på en process där Reinfeldt & Cofår foten hösten 2014.

LO måste sätta ner foten!

För att avtalsrörelsen ska kunna bli början på arbetarrörelsens motoffensiv, både fackligt och politiskt, krävs det att LO-förbunden sätter ner foten.

Det talas gärna om att återhållsamhet och behärskning givit reallöneklirri kassan. Jo, men det är en sanning med modifikation. Det är nog sannare att säga att arbetsmarknaden glidit isär på ett ganska bekymmersamt sätt.

Svenska tjänstemän har de senaste 15 åren fått en ökning avreallönerna med 56 procent, arbetare en reallöneökning med 35 procent(Aftonbladet 2011-09-29). Ingen missunnar tjänstemännen en dräglig löneutveckling, men vad siffrorna blixtbelyser är att LO-förbunden tagit ut 1-1,5 % för lite i 15 års tid.

När arbetarna tar ut för lite i löneökning blir det pengar över till andra grupper. Men det är inte det stora problemet, även om det är självklart att en LO-arbetare förtjänar lika god löneutveckling som entjänsteman.

Det stora problemet att om LO-arbetarna håller tillbaka i löneutveckling går pengarna också till VD-löner, bonusar, aktieutdelningar,spekulation m m. Enligt SCB faller investeringarna i tillverkningsindustrin förtredje året i rad, så det är inte dit pengarna går.

Varje gång fackföreningsrörelsen kräver högre löner låter det som om företagen kommer att gå i konkurs. Men trots allt tal om kris beräknas ca 70 av de största svenska företagen göra vinster på 468 miljarder under 2011. Om 4 miljoner löntagare skulle få 1000:-/mån (som är en bit över fackens krav) kostar det företagen 72 miljarder. Det blir lite pengar över, så att säga.

De gemensamma kraven hos LO-förbunden innebär löneökningarmed 3,5 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst, minst 860 kronorper månad och heltidsanställd. Avtalens lägstalöner höjs med minst 860 kronor.

Utöver detta kräver en majoritet av LO-förbunden en jämställdhetspott på 100 kronor per heltidsanställd och månad att tillfalla avtalsområden med en genomsnittsförtjänst lägre än 22 400 kronor. IF Metall,med flera industriförbund, krävde istället 3,7 procent utan jämställdhetspott.

Om detta inte uppnås kommer LO-arbetarna fortsätta halka efter. Tyvärr bygger LO sina avtalskrav på en felaktig formel. Det är den s k LISA-modellen som bygger på inflationstakt + produktivitetsökning = lönekrav. Del av vinsten har ”glömts” bort i ekvationen. Och den uteblivna kampen om det totala produktionsresultatet är mer signifikativt än vad det först kan verka. Den avgör i slutändan om facket är en motkraft till kapitalet eller ett smörjmedeli maskineriet.

Kvalitativa krav

Lönekraven är självklart viktiga. Vi kan berätta en annanhistoria om Sverige 2012. Om hur det är när lönen är slut efter tre veckor. Vi kan berätta om ett ”livspussel” som skiljer sig totalt från ”medelklassanalysenslivspussel” att förena karriär och….. städa hemma(?)….. brist på butlers i tunnelbanan(?)……

Men viktigast av allt är att lyfta fram de kvalitativa kraven, som påverkar maktförhållandet mellan arbete och kapital; tak för otrygga anställningar, rätten till heltid, fasta anställningar som norm, begränsning utav bemanningsföretag. Vi kan berätta en historia om Sverige 2012.

Vi kan berätta om visstidsanställningar som staplas påvarandra, vård-, butiks- och restaurangbiträden som har 2, 3, 4 olika deltidsjobb utan att få ihop en lön att leva på. Vi kan berätta ombemanningsanställda som sitter hemma och väntar på ett sms om det får jobb idag.

Det är dessa kvalitativa fackliga maktkraven som också har politisk sprängkraft för de kan drivas både som avtalskrav och politiska kravom lagstiftning. Offensiva fackliga krav blir politiska. Och det är egentligen detta som var ursprungstanken med facklig-politisk samverkan – att fackliga maktkrav är i grunden politiska – inte att någon socialdemokratisk finansminister skulle läxa upp facken i ansvar för ”samhällsekonomin”.

Handels inställning avgör

Först ut i fronten mot arbetsgivarna var IF Metall och de andra industrifacken. Den fronten föll då man inte vågade varsla om strejk för att genomdrivasitt krav på 3,7 procent. Man lyckades inte heller få igenom förbättringar i de avtalens allmänna vilkor.

Andra linjen i fronten mot arbetsgivarna är mitt Handels, som överlämnade sina avtalskrav till arbetsgivaren i mitten av januari. Inom Handels har 1100 förtroendevalda sagt sitt på förbundets avtalskonferenser och det är genomgående starkt kvalitativa makt kravsom dominerar: Rätt till heltid, minst 90 procent egen personal, en lägsta veckoarbetstid på deltidsanställda, Ob-ersättningen – bibehålla och utveckla, fackligt godkännande av bemanningsföretag och entreprenörer.

När IF Metall misslyckas faller tyngden på Handels axlar. Inom Handels finns en stark medlemsopinion, inte minst inom Handels lager, att axla det ansvaret.

Lyckas vi flytta fram positionerna kommer vi ändra samhällsklimatet. Och Reinfeldts dagar är räknade. Likväl som storkonflikten 1980 banade vägen för att skopa ut den borgerliga regeringen 1982, kan avtalsrörelsen 2012 fylla samma funktion för utgången 2014. Det är det verkliga facklig-politiska sambandet i årets avtalsrörelse. Fackliga segrar banar vägen för politiska segrar och vice versa. Problemet är bara att våga segra.

Blogga med WordPress.com.