Lagerarbetarnas Blog

augusti 19, 2012

Facklig historia: Organisationsmål och organisationsformer (1921)

Filed under: Arbetarhistoria,Handels policy och avtalskrav — lagerarbetare @ 2:23 e m

Ur en liten agitationsskrift med den titel som angives å omslagets första sida, utgiven av vårt tyska broderförbund ”Zentralforbund der Angeställten”, författad av von Josef Aman, tillåta vi oss härmed återgiva en klarläggande utveckling av den fackliga kampens organisationsmål och organisationsformer. Vi ha för korthetens skull tillåtit oss utesluta, vad som i ifrågavarande artikel syftar på rent tyska förhållanden, och endast medtagit det som gäller förhållandena i allmänhet och i allra största utsträckning i Sverige, där i synnerhet de handelsanställda och kontoristerna i så hög grad i organisationshänseende äro efter sina kolleger i utlandet.

J. A. Lundgren

Tryckeriaktiebolaget Framtiden, Malmö 1921.

Målet för det fackliga organisationsarbetet

Den fackliga rörelsens uppgifter och verksamhet måste i främsta rummet formas och anpassas efter det bestämda mål man föresatt sig att uppnå. Då det för ett förstående av hela den fackliga organisationsrörelsen är nödvändigt att varje deltagare i denna rörelse känner målet för dess verksamhet, skola vi i det följande försöka besvara frågan: Vad är den fackliga organisationsrörelsens mål? I den nuvarande folkhushållningen stå två klasser mot varandra. På den ena sidan den arbetande befolkningen, arbetare och löntagare. På den andra sidan dessa som låta andra utföra arbetet för arbetsgivarna. Den arbetande befolkningen, till vilken även de handelsanställda måste räknas, är besittningslös. De äga icke vare sig råmaterialer, maskiner eller verktyg varmed de arbeta. De ha heller inte något vinstintresse av själva arbetsproduktionen. Allt detta är de besittande klassernas – kapitalisternas – egendom. Dessa köpa den arbetande befolkningens arbetskraft precis så som man köper en annan handelsvara. Vid inköpet av en vara är man naturligtvis alltid angelägen att få denna så billigt som möjligt och kapitalistens mål måste alltid vara detta; att uppnå så vinst på sin handelsvara. Så länge som arbetskraften är en handelsvara för kapitalisten, måste denna alltså sträva efter att uppnå största möjliga vinst även på denna vara. Kapitalisten tvingas till – med eller mot sin egen vilja – att utnyttja arbetskraften hos så väl arbetaren som övriga löntagare för lägsta möjliga inköpspris; alltså minsta möjliga arbetslön.

Hela produktionsprocessen måste för kapitalisten göras så billigt som möjligt, just därför att han skall inhösta största möjliga vinst på affären. Om nu denna vinst tillföll allmänheten eller de som med sitt kroppsliga eller andliga arbete åstadkommit produktionen, vore ju detta en rättvis fördelning. I stället sticker kapitalisten denna vinst i sin egen ficka. Det arbetande folkets naturliga rätt till största möjliga andel av frukten av sitt arbete motstrides av kapitalisten. Dessa göra gällande den uppfattningen att de bära den ekonomiska risken av företagets igångsättande och att de fördenskull ha rätt att fordra ränta på det i verksamheten nedlagda kapitalet. Därvid glömma de i regel den omständigheten att största delen (för att inte säga alla) kapitalister göra affärer med kapital som de icke genom eget arbete förvärvat utan som de överkommet antingen genom arv eller genom utsugning av övriga folkklasser.

Det här åsyftande förhållandet existerar ju icke precis så som här sagts mellan de som utföra arbete eller hava sysselsättning hos det allmänna (stat och kommun) eller de som sysselsättas i våra olika gemensamhetsföretag (kooperativa affärer t ex). Dessa företag står naturligtvis icke helt utanför de regler som gälla för den kapitalistiska produktionsordningen, också dessa företag nödgas att av sina arbetares och anställdas arbete utvinna ett överskott (vinst), men denna vinst gå icke i fickan på en enskild kapitalist eller till någon kapitalistisk sammanslutning, utan detta överskott kommer i större eller mindre grad de företagen till godo för vilka arbetet utföres. Antingen i form av utdelning till samtliga ett företags medlemmar, så som sker i de flesta av våra kooperativa företag, eller där ett vinstgivande företag bedrives för stadens eller statens räkning, i form av minskade skatter eller ökad bekvämlighet för allmänheten, eller utnyttjas överskottet eller vinsten till utbyggande och förbättring av verksamheten.

Oaktat detta måste arbetare och anställda i dessa företag städse vara beredda till kamp för ett säkerställande av sina avlöningsförhållanden, även gentemot ledningen för dessa allmännyttiga eller gemensamhetsföretag, just därför att dessa företag till stor del lyda under samma lagar som de kapitalistiska företagen. Detta särskilt i vad det gäller att utnyttja arbetskraften och arbetstiden hos de i företageten anställda. Det vill med andra ord säga att det gäller även för dessa företag att spara på lönen eller utnyttja arbetstiden till det yttersta.

Därtill gäller det också att vara på vakt mot alla yttringar av byråkrati, som gärna vill smyga sig in och ta sig uttryck hos de överordnade i den allmänna och gemensamma förvaltningen.

Ur dessa förhållanden giver sig med naturnödvändighet målet som det arbetande folkets organisationer måste eftersträva. Först måste, genom ett energiskt agitationsarbete, det arbetande folket i olika läger bibringas den erforderliga öppna blicken för de verkliga förhallanden under vilka produktion och distribution i det nuvarande samhällsskicket pågår. Arbetaren och löntagaren utför sitt många gånger tunga mödosamma arbete, icke för sig själv utan för andra. Enskilda personer eller personsammankomster draga vinst av hans arbete andra personer, för den arbetande understundom fullständigt främmande och ovidkommande, leva ett angenämt liv på överskottet av den produktion som uppstår vid utnyttjandet av det arbetande folkets arbetstid och arbetskraft, under det att detta folk själv mången gång måste leva i de största ekonomiska bekymmer och missförhållande. Detta tillstånd måste med tydlig klarhet framstå för medvetandet hos varje arbetare och löntagare, och ur detta medvetande skall också klart och tydligt skönjas det mål vartill all facklig organisationsrörelse syftar: Största möjliga utbyte åt det arbetande folket själv för dess arbetsinsats i samhället.

Den fackliga organisationens uppgift inskränker sig icke allenast till frågor som sammanhänger med de nuvarande förhållandena. Arbetet måste också inriktas på lösningen av de problem som ligga längre fram i tiden. Först gäller det för organisationen att skaffa sina medlemmar det fulla lönevärdet för dess arbetsprestation och denna uppgift måste organisationen genomföra, även om därigenom arbetsgivarens vinstmöjligheter skulle minskas. Således i rak strid med arbetsgivarens intressen. Därnäst gäller det att se till att åt det arbetande folket bevara och skydda dess enda förmögenhet, dess arbetskraft. I detta syfte motarbetar organisationen varje ensidig och överdriven utpressning av arbetskraften: Överdriven lång arbetstid, allt för starkt uppdriven fordran av arbetsintensitet, osunda arbetslokaler vari arbetarna och biträdena kunna ådraga sig obotliga sjukdomar och därigenom i förtid göras arbetsodugliga. I dessa åtgärder ser organisationen ett medel till höjande av arbetsglädje och prestationsförmåga hos den enskilde individen samt en garanti för hälsans och arbetskraftens bevarande och vidmakthållande.

Löntagaren måste överhuvudtaget bibringas den känslan vid sitt arbetes utförande att detta hans arbete icke är en hopplös kamp mot övermäktiga ekonomiska förhållande. Hans verksamhetslusta får heller icke hämmas av några byråkratiska former eller småsinne, han bör erfara den känslan att han icke är en i samhällets jordmån rotlös och undertryckt varelse utan ett nyttigt och nödvändigt kugghjul i det stora samhällsmaskineriet, en like bland likar. Så vidgar sig den fackliga organisationens uppgift till en kamp, icke allenast för uppnående av en högre lön åt sina medlemmar, utan jämväl till en strid för ett sundare liv i en sundare samhällsform. Förutsättningen för den fackliga rörelsen att nå det förutsatta målet är först och främst den att detta mål är gemensamt för hela det arbetande folket.

Som en bärare av olika arbetargruppers sinsemellan olika intressen och strävanden skulle den fackliga rörelsen vara dömd att misslyckas. Industri, handel, jordbruk, allmännyttiga och liknande inrättningar utveckla sig i den riktningen att de sysselsätta stora massor av biträden och arbetare. Dessa å sin sida måste tillfölje samhörighetskänslan resa sig gemensamt mot ett övermåttligt utnyttjande av arbetskraften och otillfredsställande avlöningsförhållanden, sammanförda och samhållna av en gemensam strävan efter att gemensamt arbeta för dessa frågors lösning. Så länge inte detta är fallet kan organisationen överhuvudtaget icke verka för annat än några mindre tillfälliga fördelar, än för den ena gruppen, än för den andra: yrkesutbildning, platsförmedling, pensionskasseverksamhet o s v.

Allt för ofta träffar man på organisationsformer eller föreningar av biträden och anställda som på sina olika program i huvudsak ha frågor av ovannämnda beskaffenhet. Dessa föreningar låta sig t o m gärna understödjas av arbetsgivaren, därigenom visande vara för svaga till att själv lösa pågällande frågor, men genom detta bidragsgivande från arbetsgivaresidan bortskymmes gärna för biträdeskåren det förhållandet att arbetsgivaren och arbetstagaren i grunden ha motsatta intressen att bevaka. Genom arbetsgivarens bidrag, exempelvis till yngre biträdens utbildning, näres hos det blivande biträdet lätt den uppfattningen, att det endast är i och genom det större måttet av kunskap som biträdet kan uppnå en högre lön för sitt arbete. Man förbiser därvid att priset för arbetskraften icke allenast bestämmes av varans kvalité, utan även är beroende på den större eller mindre tillgången på varan som är tillfinnandes. Är tillgången på arbetskraft god, då ser arbetsgivaren icke enbart på dugligheten hos biträdet eller arbetaren utan också på priset och då händer att även bland de duktiga den blir utan anställning som vågar sätta ett ordentligt högt pris för sin vara och den blir antagen som undervärderar sig själv.

Ofta nog förekommer inom dessa organisationer att man genom s k arbetsförmedlingsverksamhet försöker hjälpa medlemmen från en dålig plats till en bättre. Platsförmedling står i regel också på dessa organisationers program som en av dess främsta uppgifter. Detta är ju i och för sig även en uppgift som en organisation bör ägna sig åt, men man förbiser därvid allt för ofta den omständigheten att biträdet själv och i allmänhet hela kåren skulle ha större nytta av att arbets- och löneförhållandena på den dåliga platsen förbättrades så att biträdet kunde stanna kvar i stället för att flytta, ty därigenom kan visserligen, för den som flyttar, beredas en fördel genom att denna erhåller en bättre plats, men för den som kommer i den flyttades ställe är platsen fortfarande lika dålig.

Överhuvudtaget försöker man så långt som möjligt inom dessa föreningar bibringa sina medlemmar den uppfattningen att de omsorgsfullt skola undvika allt som strider mot principalens intresse. Principalen är ju i många fall föreningens bidragsgivare och ett uppträdande gent emot hans intresse kan verka ofördelaktigt på givmildheten. Man finner även hos dessa föreningar en utpräglad benägenhet för att påfordra lagstiftningsåtgärders tillgripande för ordnande av de frågor, som man icke själv vågar gripa sig an med av fruktan för att stöta sig med arbetsgivaren. De i sådant syfte framställda petitionerna och önskemålen ha emellertid hittills endast givit till resultat utredningar och löfte för framtiden.

Det arbetande folkets stora flertal, på såväl industriens som de olika yrkenas område, ha för länge sedan funnit att deras kamp för en förbättrad existens och ett rättvisare samhällstillstånd är gemensam. Också för de handelsanställda, såväl arbetare som biträden, skall det en gång klart och tydligt framstå som en bjudande nödvändighet att kampen mellan kapital och arbete må utkämpas, icke i spridda sinsemellan fäktande grupper, utan som en det hela arbetande folkets gemensamma kamp fram till det gemensamma målet.

Annonser

Blogga med WordPress.com.