Lagerarbetarnas Blog

augusti 19, 2012

Facklig historia: Organisationsmål och organisationsformer (1921)

Filed under: Arbetarhistoria,Handels policy och avtalskrav — lagerarbetare @ 2:23 e m

Ur en liten agitationsskrift med den titel som angives å omslagets första sida, utgiven av vårt tyska broderförbund ”Zentralforbund der Angeställten”, författad av von Josef Aman, tillåta vi oss härmed återgiva en klarläggande utveckling av den fackliga kampens organisationsmål och organisationsformer. Vi ha för korthetens skull tillåtit oss utesluta, vad som i ifrågavarande artikel syftar på rent tyska förhållanden, och endast medtagit det som gäller förhållandena i allmänhet och i allra största utsträckning i Sverige, där i synnerhet de handelsanställda och kontoristerna i så hög grad i organisationshänseende äro efter sina kolleger i utlandet.

J. A. Lundgren

Tryckeriaktiebolaget Framtiden, Malmö 1921.

Målet för det fackliga organisationsarbetet

Den fackliga rörelsens uppgifter och verksamhet måste i främsta rummet formas och anpassas efter det bestämda mål man föresatt sig att uppnå. Då det för ett förstående av hela den fackliga organisationsrörelsen är nödvändigt att varje deltagare i denna rörelse känner målet för dess verksamhet, skola vi i det följande försöka besvara frågan: Vad är den fackliga organisationsrörelsens mål? I den nuvarande folkhushållningen stå två klasser mot varandra. På den ena sidan den arbetande befolkningen, arbetare och löntagare. På den andra sidan dessa som låta andra utföra arbetet för arbetsgivarna. Den arbetande befolkningen, till vilken även de handelsanställda måste räknas, är besittningslös. De äga icke vare sig råmaterialer, maskiner eller verktyg varmed de arbeta. De ha heller inte något vinstintresse av själva arbetsproduktionen. Allt detta är de besittande klassernas – kapitalisternas – egendom. Dessa köpa den arbetande befolkningens arbetskraft precis så som man köper en annan handelsvara. Vid inköpet av en vara är man naturligtvis alltid angelägen att få denna så billigt som möjligt och kapitalistens mål måste alltid vara detta; att uppnå så vinst på sin handelsvara. Så länge som arbetskraften är en handelsvara för kapitalisten, måste denna alltså sträva efter att uppnå största möjliga vinst även på denna vara. Kapitalisten tvingas till – med eller mot sin egen vilja – att utnyttja arbetskraften hos så väl arbetaren som övriga löntagare för lägsta möjliga inköpspris; alltså minsta möjliga arbetslön.

Hela produktionsprocessen måste för kapitalisten göras så billigt som möjligt, just därför att han skall inhösta största möjliga vinst på affären. Om nu denna vinst tillföll allmänheten eller de som med sitt kroppsliga eller andliga arbete åstadkommit produktionen, vore ju detta en rättvis fördelning. I stället sticker kapitalisten denna vinst i sin egen ficka. Det arbetande folkets naturliga rätt till största möjliga andel av frukten av sitt arbete motstrides av kapitalisten. Dessa göra gällande den uppfattningen att de bära den ekonomiska risken av företagets igångsättande och att de fördenskull ha rätt att fordra ränta på det i verksamheten nedlagda kapitalet. Därvid glömma de i regel den omständigheten att största delen (för att inte säga alla) kapitalister göra affärer med kapital som de icke genom eget arbete förvärvat utan som de överkommet antingen genom arv eller genom utsugning av övriga folkklasser.

Det här åsyftande förhållandet existerar ju icke precis så som här sagts mellan de som utföra arbete eller hava sysselsättning hos det allmänna (stat och kommun) eller de som sysselsättas i våra olika gemensamhetsföretag (kooperativa affärer t ex). Dessa företag står naturligtvis icke helt utanför de regler som gälla för den kapitalistiska produktionsordningen, också dessa företag nödgas att av sina arbetares och anställdas arbete utvinna ett överskott (vinst), men denna vinst gå icke i fickan på en enskild kapitalist eller till någon kapitalistisk sammanslutning, utan detta överskott kommer i större eller mindre grad de företagen till godo för vilka arbetet utföres. Antingen i form av utdelning till samtliga ett företags medlemmar, så som sker i de flesta av våra kooperativa företag, eller där ett vinstgivande företag bedrives för stadens eller statens räkning, i form av minskade skatter eller ökad bekvämlighet för allmänheten, eller utnyttjas överskottet eller vinsten till utbyggande och förbättring av verksamheten.

Oaktat detta måste arbetare och anställda i dessa företag städse vara beredda till kamp för ett säkerställande av sina avlöningsförhållanden, även gentemot ledningen för dessa allmännyttiga eller gemensamhetsföretag, just därför att dessa företag till stor del lyda under samma lagar som de kapitalistiska företagen. Detta särskilt i vad det gäller att utnyttja arbetskraften och arbetstiden hos de i företageten anställda. Det vill med andra ord säga att det gäller även för dessa företag att spara på lönen eller utnyttja arbetstiden till det yttersta.

Därtill gäller det också att vara på vakt mot alla yttringar av byråkrati, som gärna vill smyga sig in och ta sig uttryck hos de överordnade i den allmänna och gemensamma förvaltningen.

Ur dessa förhållanden giver sig med naturnödvändighet målet som det arbetande folkets organisationer måste eftersträva. Först måste, genom ett energiskt agitationsarbete, det arbetande folket i olika läger bibringas den erforderliga öppna blicken för de verkliga förhallanden under vilka produktion och distribution i det nuvarande samhällsskicket pågår. Arbetaren och löntagaren utför sitt många gånger tunga mödosamma arbete, icke för sig själv utan för andra. Enskilda personer eller personsammankomster draga vinst av hans arbete andra personer, för den arbetande understundom fullständigt främmande och ovidkommande, leva ett angenämt liv på överskottet av den produktion som uppstår vid utnyttjandet av det arbetande folkets arbetstid och arbetskraft, under det att detta folk själv mången gång måste leva i de största ekonomiska bekymmer och missförhållande. Detta tillstånd måste med tydlig klarhet framstå för medvetandet hos varje arbetare och löntagare, och ur detta medvetande skall också klart och tydligt skönjas det mål vartill all facklig organisationsrörelse syftar: Största möjliga utbyte åt det arbetande folket själv för dess arbetsinsats i samhället.

Den fackliga organisationens uppgift inskränker sig icke allenast till frågor som sammanhänger med de nuvarande förhållandena. Arbetet måste också inriktas på lösningen av de problem som ligga längre fram i tiden. Först gäller det för organisationen att skaffa sina medlemmar det fulla lönevärdet för dess arbetsprestation och denna uppgift måste organisationen genomföra, även om därigenom arbetsgivarens vinstmöjligheter skulle minskas. Således i rak strid med arbetsgivarens intressen. Därnäst gäller det att se till att åt det arbetande folket bevara och skydda dess enda förmögenhet, dess arbetskraft. I detta syfte motarbetar organisationen varje ensidig och överdriven utpressning av arbetskraften: Överdriven lång arbetstid, allt för starkt uppdriven fordran av arbetsintensitet, osunda arbetslokaler vari arbetarna och biträdena kunna ådraga sig obotliga sjukdomar och därigenom i förtid göras arbetsodugliga. I dessa åtgärder ser organisationen ett medel till höjande av arbetsglädje och prestationsförmåga hos den enskilde individen samt en garanti för hälsans och arbetskraftens bevarande och vidmakthållande.

Löntagaren måste överhuvudtaget bibringas den känslan vid sitt arbetes utförande att detta hans arbete icke är en hopplös kamp mot övermäktiga ekonomiska förhållande. Hans verksamhetslusta får heller icke hämmas av några byråkratiska former eller småsinne, han bör erfara den känslan att han icke är en i samhällets jordmån rotlös och undertryckt varelse utan ett nyttigt och nödvändigt kugghjul i det stora samhällsmaskineriet, en like bland likar. Så vidgar sig den fackliga organisationens uppgift till en kamp, icke allenast för uppnående av en högre lön åt sina medlemmar, utan jämväl till en strid för ett sundare liv i en sundare samhällsform. Förutsättningen för den fackliga rörelsen att nå det förutsatta målet är först och främst den att detta mål är gemensamt för hela det arbetande folket.

Som en bärare av olika arbetargruppers sinsemellan olika intressen och strävanden skulle den fackliga rörelsen vara dömd att misslyckas. Industri, handel, jordbruk, allmännyttiga och liknande inrättningar utveckla sig i den riktningen att de sysselsätta stora massor av biträden och arbetare. Dessa å sin sida måste tillfölje samhörighetskänslan resa sig gemensamt mot ett övermåttligt utnyttjande av arbetskraften och otillfredsställande avlöningsförhållanden, sammanförda och samhållna av en gemensam strävan efter att gemensamt arbeta för dessa frågors lösning. Så länge inte detta är fallet kan organisationen överhuvudtaget icke verka för annat än några mindre tillfälliga fördelar, än för den ena gruppen, än för den andra: yrkesutbildning, platsförmedling, pensionskasseverksamhet o s v.

Allt för ofta träffar man på organisationsformer eller föreningar av biträden och anställda som på sina olika program i huvudsak ha frågor av ovannämnda beskaffenhet. Dessa föreningar låta sig t o m gärna understödjas av arbetsgivaren, därigenom visande vara för svaga till att själv lösa pågällande frågor, men genom detta bidragsgivande från arbetsgivaresidan bortskymmes gärna för biträdeskåren det förhållandet att arbetsgivaren och arbetstagaren i grunden ha motsatta intressen att bevaka. Genom arbetsgivarens bidrag, exempelvis till yngre biträdens utbildning, näres hos det blivande biträdet lätt den uppfattningen, att det endast är i och genom det större måttet av kunskap som biträdet kan uppnå en högre lön för sitt arbete. Man förbiser därvid att priset för arbetskraften icke allenast bestämmes av varans kvalité, utan även är beroende på den större eller mindre tillgången på varan som är tillfinnandes. Är tillgången på arbetskraft god, då ser arbetsgivaren icke enbart på dugligheten hos biträdet eller arbetaren utan också på priset och då händer att även bland de duktiga den blir utan anställning som vågar sätta ett ordentligt högt pris för sin vara och den blir antagen som undervärderar sig själv.

Ofta nog förekommer inom dessa organisationer att man genom s k arbetsförmedlingsverksamhet försöker hjälpa medlemmen från en dålig plats till en bättre. Platsförmedling står i regel också på dessa organisationers program som en av dess främsta uppgifter. Detta är ju i och för sig även en uppgift som en organisation bör ägna sig åt, men man förbiser därvid allt för ofta den omständigheten att biträdet själv och i allmänhet hela kåren skulle ha större nytta av att arbets- och löneförhållandena på den dåliga platsen förbättrades så att biträdet kunde stanna kvar i stället för att flytta, ty därigenom kan visserligen, för den som flyttar, beredas en fördel genom att denna erhåller en bättre plats, men för den som kommer i den flyttades ställe är platsen fortfarande lika dålig.

Överhuvudtaget försöker man så långt som möjligt inom dessa föreningar bibringa sina medlemmar den uppfattningen att de omsorgsfullt skola undvika allt som strider mot principalens intresse. Principalen är ju i många fall föreningens bidragsgivare och ett uppträdande gent emot hans intresse kan verka ofördelaktigt på givmildheten. Man finner även hos dessa föreningar en utpräglad benägenhet för att påfordra lagstiftningsåtgärders tillgripande för ordnande av de frågor, som man icke själv vågar gripa sig an med av fruktan för att stöta sig med arbetsgivaren. De i sådant syfte framställda petitionerna och önskemålen ha emellertid hittills endast givit till resultat utredningar och löfte för framtiden.

Det arbetande folkets stora flertal, på såväl industriens som de olika yrkenas område, ha för länge sedan funnit att deras kamp för en förbättrad existens och ett rättvisare samhällstillstånd är gemensam. Också för de handelsanställda, såväl arbetare som biträden, skall det en gång klart och tydligt framstå som en bjudande nödvändighet att kampen mellan kapital och arbete må utkämpas, icke i spridda sinsemellan fäktande grupper, utan som en det hela arbetande folkets gemensamma kamp fram till det gemensamma målet.

Annonser

februari 3, 2012

”Bemanningsrapporten” fokuserar bara på företagens problem

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 8:53 f m

De centrala parterna Handels och Svensk Handel har presenterat en gemensam rapport om arbetstider och bemanningsföretag. Rapporten finns utlaggd på respektive organisations hemsid:

Handels >>>

Svensk Handel >>>

Rapporten är resultat av en arbetsgrupp som tillsattes i avtalsrörelsen 2010, då man misslyckades med att reglera bemanningsfrågan på det sätt som medlemmar och förtroendevald önskade. I det centrala förhandlingarna mellan Handels och Svensk Handel är det sällan man löser några frågor, istället begravs de jobbigaste frågorna i arbetsgrupper; affärstidsfrågan, heltidsfrågan, bemanningsfrågan, arbetstiderna o s v. Man slipper ta strid, samtidigt som det ser ut som man gör något. Det är ett gångbart trick några gånger. Men till slut hamnar man vid den punkten att man faktiskt måste göra något. Denna avtalsrörelse är den punkten.

Rapporten har inte mycket nytt faktamässigt att komma med. Däremot framhålls vissa värderingar i rapporten som är lite ”sensationella”. T ex framhålls att bemanningsföretag inte någonstans försämrat relationen mellan företag och fack, utan tvärt om förbättrar relationen i o m att bemanning leder till ökad dialog mellan fack och företag.

Jo, en skottskada leder ju också till en radikalt närmare relation mellan den skadade och förrövaren.

Svensk Handels går så långt att man i deras Youtube-presentation av rapporten hävdar att det är det anställda som kräver av företagen att de ska hyra in personal.

Företagens problem ältas på sida efter sida. Det man saknar är ju en redovisning över medlemmarnas och de förtroendevaldas problem. Företagens problem kartläggs noggrant med enkäter och statistik. Företagens problem blir m a o väl ”vetenskapligt” belagda.  Men i rapporten har varken medlemmar eller förtroendevalda fått svara på någon enkät, eller fått sina uppfattningar redovisa som grupp.

Rapporten hävdar att ”majoriteten av de berörda företagen uppger att de lokala parterna varit överens om anlitandet av bemanningsföretag”. Det är företagens bild. Vad är klubbarnas bild?

Stockholms lagersektion genomförde 2010 en enkätundersökning där inte så fall av ”överenskommelse” om att anlita bemanningsföretag föregåtts av hot av olika slag; ”Om vi inte är överens om bemanning så kommer vi….. uppsägningar/flytta runt sommarsemestrarna/ändra arbetstiderna o s v. Så det är fel att ge sken av att det handlar om någon genuin överenskommelse.

I brist på stöd uppifrån får många klubbar i dag navigera efter det ”minst onda” alternativet.

För vår del behöver vi inte rapporten. Arbetsgivarens argument är kända. Handels medlemmar och förtroendevalda har sagt sitt på kongressen 2011 och avtalskonferenserna.

Avtalsrörelsen – en come-back för hela arbetarrörelsen?

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 7:06 f m

Sverige står inför ett vägval. Å ena sidan har vi enregering som värnar näringslivets behov av högre vinster genom lägre skatter och lukrativa privatiseringar och mer makt genom sämre arbetsrätt. Detta har de skickligt maskerat som att sätta en tänkt medelklass påstådda problem i centrum; bättre villkor för företagarna, för alla i ”medelklassen” vill ju bliföretagare.  Privatiseringar; för alla i ”medelklassen” vill ju välja hur dyr elen ska bli eller hur vanvårdad man vill bli som äldre.

Vi får sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, för ingen i ”medelklassen” blir ju någonsin sjuk eller arbetslös. Sämre arbetsrätt; för en riktig ”medelklassare” behöver inget anställningsskydd – hans starka ställning på arbetsmarknadenberor ju på hans självklart efterfrågade ”kompetens”.

Den här borgerliga uppfattningen medelklasspersonen, som enkorsning mellan Fantomen och Nietzsche, finns ju inte. Tvärt om visar utbrändheten, de många övertidstimmarna och det allt svårare livspusslet för den grupp som kallas medelklass, men som egentligen bara är arbetare men med mera kvalificerade arbetsuppgifter, just det att de i grunden har sammaförhållande till sin arbetsgivare som vanliga arbetare.

Å andra sidan har vi en chans under avtalsrörelsen att flytta hela samhällsdebattens fokus från den borgerliga ”medelklassanalysen” till att berätta en annan historia om Sverige 2012. Arbetarklassens historia. En historia om ökade klyftor, otrygga sms-anställningar, deltidsanställningar, löner som inte går att leva på, arbeten i bemannings- eller entreprenadföretag vars existens är underbudskonkurrens och skriande underbemanning i vård ochomsorg.

Avtalsrörelsen kan, om vi vill, bli startskottet på en come-back för arbetarrörelsen. En början på en process där Reinfeldt & Cofår foten hösten 2014.

LO måste sätta ner foten!

För att avtalsrörelsen ska kunna bli början på arbetarrörelsens motoffensiv, både fackligt och politiskt, krävs det att LO-förbunden sätter ner foten.

Det talas gärna om att återhållsamhet och behärskning givit reallöneklirri kassan. Jo, men det är en sanning med modifikation. Det är nog sannare att säga att arbetsmarknaden glidit isär på ett ganska bekymmersamt sätt.

Svenska tjänstemän har de senaste 15 åren fått en ökning avreallönerna med 56 procent, arbetare en reallöneökning med 35 procent(Aftonbladet 2011-09-29). Ingen missunnar tjänstemännen en dräglig löneutveckling, men vad siffrorna blixtbelyser är att LO-förbunden tagit ut 1-1,5 % för lite i 15 års tid.

När arbetarna tar ut för lite i löneökning blir det pengar över till andra grupper. Men det är inte det stora problemet, även om det är självklart att en LO-arbetare förtjänar lika god löneutveckling som entjänsteman.

Det stora problemet att om LO-arbetarna håller tillbaka i löneutveckling går pengarna också till VD-löner, bonusar, aktieutdelningar,spekulation m m. Enligt SCB faller investeringarna i tillverkningsindustrin förtredje året i rad, så det är inte dit pengarna går.

Varje gång fackföreningsrörelsen kräver högre löner låter det som om företagen kommer att gå i konkurs. Men trots allt tal om kris beräknas ca 70 av de största svenska företagen göra vinster på 468 miljarder under 2011. Om 4 miljoner löntagare skulle få 1000:-/mån (som är en bit över fackens krav) kostar det företagen 72 miljarder. Det blir lite pengar över, så att säga.

De gemensamma kraven hos LO-förbunden innebär löneökningarmed 3,5 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst, minst 860 kronorper månad och heltidsanställd. Avtalens lägstalöner höjs med minst 860 kronor.

Utöver detta kräver en majoritet av LO-förbunden en jämställdhetspott på 100 kronor per heltidsanställd och månad att tillfalla avtalsområden med en genomsnittsförtjänst lägre än 22 400 kronor. IF Metall,med flera industriförbund, krävde istället 3,7 procent utan jämställdhetspott.

Om detta inte uppnås kommer LO-arbetarna fortsätta halka efter. Tyvärr bygger LO sina avtalskrav på en felaktig formel. Det är den s k LISA-modellen som bygger på inflationstakt + produktivitetsökning = lönekrav. Del av vinsten har ”glömts” bort i ekvationen. Och den uteblivna kampen om det totala produktionsresultatet är mer signifikativt än vad det först kan verka. Den avgör i slutändan om facket är en motkraft till kapitalet eller ett smörjmedeli maskineriet.

Kvalitativa krav

Lönekraven är självklart viktiga. Vi kan berätta en annanhistoria om Sverige 2012. Om hur det är när lönen är slut efter tre veckor. Vi kan berätta om ett ”livspussel” som skiljer sig totalt från ”medelklassanalysenslivspussel” att förena karriär och….. städa hemma(?)….. brist på butlers i tunnelbanan(?)……

Men viktigast av allt är att lyfta fram de kvalitativa kraven, som påverkar maktförhållandet mellan arbete och kapital; tak för otrygga anställningar, rätten till heltid, fasta anställningar som norm, begränsning utav bemanningsföretag. Vi kan berätta en historia om Sverige 2012.

Vi kan berätta om visstidsanställningar som staplas påvarandra, vård-, butiks- och restaurangbiträden som har 2, 3, 4 olika deltidsjobb utan att få ihop en lön att leva på. Vi kan berätta ombemanningsanställda som sitter hemma och väntar på ett sms om det får jobb idag.

Det är dessa kvalitativa fackliga maktkraven som också har politisk sprängkraft för de kan drivas både som avtalskrav och politiska kravom lagstiftning. Offensiva fackliga krav blir politiska. Och det är egentligen detta som var ursprungstanken med facklig-politisk samverkan – att fackliga maktkrav är i grunden politiska – inte att någon socialdemokratisk finansminister skulle läxa upp facken i ansvar för ”samhällsekonomin”.

Handels inställning avgör

Först ut i fronten mot arbetsgivarna var IF Metall och de andra industrifacken. Den fronten föll då man inte vågade varsla om strejk för att genomdrivasitt krav på 3,7 procent. Man lyckades inte heller få igenom förbättringar i de avtalens allmänna vilkor.

Andra linjen i fronten mot arbetsgivarna är mitt Handels, som överlämnade sina avtalskrav till arbetsgivaren i mitten av januari. Inom Handels har 1100 förtroendevalda sagt sitt på förbundets avtalskonferenser och det är genomgående starkt kvalitativa makt kravsom dominerar: Rätt till heltid, minst 90 procent egen personal, en lägsta veckoarbetstid på deltidsanställda, Ob-ersättningen – bibehålla och utveckla, fackligt godkännande av bemanningsföretag och entreprenörer.

När IF Metall misslyckas faller tyngden på Handels axlar. Inom Handels finns en stark medlemsopinion, inte minst inom Handels lager, att axla det ansvaret.

Lyckas vi flytta fram positionerna kommer vi ändra samhällsklimatet. Och Reinfeldts dagar är räknade. Likväl som storkonflikten 1980 banade vägen för att skopa ut den borgerliga regeringen 1982, kan avtalsrörelsen 2012 fylla samma funktion för utgången 2014. Det är det verkliga facklig-politiska sambandet i årets avtalsrörelse. Fackliga segrar banar vägen för politiska segrar och vice versa. Problemet är bara att våga segra.

september 4, 2011

Lyckad nätverkskonferens för lagerklubbar (rapport del 1)

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 9:39 e m

Lördagen den 3 september samlades ett femtontal klubbordförande för lagerarbetsplatser inom partihandelsavtalets avtalsområde för att diskutera möjligheten att samordna avtalskrav inför avtalsrörelsen 2012. De flesta stora lagerföretag; ICA, Dagab, Servera m fl var representerade.


Orsaken till detta är den kritik som förbundskontoret riktat mot avtalskonferenserna hösten 2009 inför förra avtalsrörelsen. Kritiken har gått ut på att kraven har spretat åt alla möjliga håll och det varit stört omöjligt för förbundskontoret att kunna utläsa någon samlad bild över vad lagerklubbarna vill se för krav i avtalsrörelsen.

Vi håller inte riktigt med om att varken medlemmarna, lagerklubbarna eller avtalskonferenserna varit otydliga i sina krav. Men för att råda bot på eventuella otydligheter så anordnade vi denna konferens för att samla och förtydliga de avtalskrav som finns hos många lagerklubbar.

Istället för att uppmuntra detta initiativ såg en del av tjänstemännen på förbundet som sin uppgift att försöka sabotera konferensen (se nedan):

”Hej!
Vi har fått förfrågan från avdelningar om att Lagenas fackklubb bjuder in till avtalskonferens den 3 september. Det är ett brev eller ett mail som skickats runt till förtroendevalda i Handels. Se program nedan.
Handels tar avstånd från detta initiativ från Lagenas lagerklubb i Stockholm. Handels ska inte medverka med förtroendevalda, ge medel eller ersätta några kostnader för nedanstående konferens.
Handels har sina sedvanliga avtalskonferenser enligt den ordning som är beslutad av förbundsstyrelsen. Avtalskonferenser hålls på 19 platser och gäller för 20 avdelningar i september. På dessa avtalskonferenser ska det nomineras förtroendevalda till förhandlingsdelegationer och ges förslag på avtalskrav inom respektive avtalsområde. Fastställande av krav, opinionsbildning, kommunikation m.m. hanteras av förbundsstyrelsen och VU utefter rekommendation av de olika enheterna på förbundskontoret. Några andra former av hantering finns inte i Handels demokratiska process. Vi kan inte ha olika separata processer inom förbundet.
Eventuella frågor eller övriga uppgifter skickas till Mikael Segel, förhandlingsenheten.
Med vänlig hälsning,
Best regards,
John Haataja
Avtalssekreterare / Enhetschef
Head of the negotiation department
Handelsanställdas förbund
Trade Union of Commercial Employees
Upplandsgatan 5
Box 1146
SE-111 81 Stockholm
Sweden
tel:      +46 (0)8-412 68 38
mobil:+46 (0)70-268 68 38
john.haataja@handels.se
www.handels.se

Det märkliga med detta ”avståndstagande” är att det inte meddelats arrangören: Handels lagerklubb på Lagena, utan bara skickats ut till ombudsmän som i sin tur då ska försöka förhindra förtroendevalda att ta sig till konferensen.

Som tur var lyckades inte detta sabotage, utan vi hade en givande konferens med mycket bra strategiska diskussioner om hur partihandelsavtalet ska kunna utvecklas.

Det är på sin plats att förbundskontoret omprövar sin snorkiga och översittande hållning gentemot lagerklubbarna. Det är inget som uppskattas.

Referat ur avtalsdiskussionerna kommer i rapport del 2.

juli 31, 2011

Hennes & Mauritz vikariepooler under lupp – solidaritet för bättre arbetsvilkor behövs

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Solidaritet — lagerarbetare @ 11:11 f m

Intervju med Christian Sundin

För unga idag är en fast anställning inget som hör vardagen till. Att ha kommit in på arbetsmarknaden över huvud taget är det första stora steget, att klara sig kvar på den länge nog för att få en trygghet och kunna planera en framtid är en uppgift man sen får kämpa med dag för dag.

På hela arbetsmarknaden var andelen med en tidsbegränsad anställning 16 procent under 2008. I åldersgruppen 20-24 år var den 45 procent.
Antalet tidsbegränsat anställda bland ungdomar har ökat kraftigt och under 1990-talet mer än fördubblades andelen bland dem mellan 20-24 år.
Kvinnor är i högre utsträckning än män tidsbegränsat anställda. Bland kvinnor i alla åldrar är det 19 procent, medan samma siffra för män är 13 procent. Bland de unga kvinnorna är samma siffra 20 procentenheter större. Bland de LO-förbund som har högst andel med tidsbegränsade anställningar finns de kvinnodominerade Hotell & Restaurang och Kommunal. Även Handels har en stor andel medlemmar med otrygga villkor.
Men att ta sig ut på arbetsmarknaden och att få sitt första jobb, tryggt eller otryggt, svart eller vitt är inte bara siffror på papper, så vi gav oss ut på butiksgolvet och
in i sjukhuskorridoren.
– Många unga är osäkra på sina rättigheter, tror kanske att saker kommer lösa sig självt och är ofta tacksamma för att man får ett jobb över huvud taget, och många arbetsgivare är inte sena att utnyttja situationen, berättar Christian Sundin.
Han är förtroendevald för Handels fackklubb på H&M i Stockholm. Han berättar att man som anställd har det bra på H&M. Men han kan också vittna om problem som han vet förekommer på andra arbetsplatser inom branschen.
– Problem med att man inte får ut sina löner är vanligt – chefen hittar på allt möjligt för att lura framförallt sina unga anställda på pengar. Många har inte full koll på vad som gäller, men känner instinktivt att ”det här kan ju inte stämma, så här kan det väl inte få vara” och oftast så har de rätt, förklarar han.
Det finns exempel där man försöker lura folk på lönen, på sin övertid och OB-ersättning.
Man tvingas också stå ut med  att inte få sina raster, att vara övervakad och många utsätts för en ständig press att jobba hårdare. På en annan stor klädkedja, som är kända för att ha hårda regler och ung personal, har man strikta regler för exempelvis toalettbesök. På ytterliga andra arbetsplatser finns det förbud mot att prata med sina arbetskamrater när man jobbar, och man har speciella bonussystem om man sköter sig efter de uppsatta reglerna.
– Ett exempel på hur det kan gå till inom handeln är att man blir anställd på ett ganska lågt antal timmar i veckan först. Om man sköter sig ordentligt,
inte pratar med de andra, inte går på toaletten för ofta och är effektiv, så kan man efter ett par månader få ett par timmar till i veckan. Ibland måste man kanske stämpla ut när man ska gå på toaletten, ta en frukt eller vad det nu kan vara, berättar Christian, och fortsätter;
– Det har blivit mycket tuffare, dels generellt på arbetsmarknaden men framförallt inom handeln, bara jämfört med för 15-20 år sedan.
En del i en sådan utveckling kan man se H&M:s Fastpool-system som. Det är ett bemanningsföretag i företaget som startade som en sjukpool. Nu används den också för
intern rekrytering och är för många unga ett sätt att komma in på arbetsplatsen. Många som varit med ett tag kan bli upplockade på vikariat, och efter 2 år kan man få en fast
anställning. Ett problem det kan riskera att föra med sig är att det blivit svårare för de deltidsanställda att få de arbetspassen som de har rätt till. Man tar istället in folk direkt
från Fastpool istället för att ge timmarna till deltidarna.
På H&M har Handels förhandlat fram ett system där de deltidsanställa får fylla i när de kan jobba, och får förtur till de passen för att minska den risken. Under en normal vecka idag utförs mellan 10 och 40 procent av de arbetade timmarna inom H&M Stockholm av personal från Fastpool.
Bemanningsföretag används idag ofta på arbetsmarknaden för att ersätta fast personal på arbetsplatserna. För det ger såklart fördelar för arbetsgivare överlag att
kunna ha folk i arbetet precis de timmar man önskar dem, och skicka iväg dem när det är mindre att göra. Få vågar protestera då det ofta innebär att man inte får passet
nästa gång och möjligheten att planera sitt liv eller inkomst blir såklart begränsad.
– De flesta företags dröm är att ha någon form av behovsanställda rakt av, där alla är anställda inom företaget, i deras bemanningspool, och varje dag kan bli utskickad till olika butiker – där man behövs bäst för dagen. Det är såklart jättesmidigt för företaget som hela tiden kan justera och styra sin bemanning, men inte så roligt för de anställda. Det skapar en otrygghet, och vi ser också hur sjuktalen på grund av psykisk stress ökar, förklarar Christian.
Handeln är inte den enda branschen där unga anställda drar ett tungt lass. Inom hotell och restaurang branschen är felbetalda löner, fusk med arbetstimmar och obefintlig trygghet nära nog normen på många ställen, men även inom exempelvis vården är klimatet hårt.

Så funkar Fastpool:

• Man anmäler sitt intresse och skickar in sitt CV på internet och utifrån ansökan kan man kallas till intervju.

• Blir man antagen efter intervjun så följer två dagars internutbildning och sen är man färdig att få arbeta.

• Man får information om lediga pass att jobba antingen via internet, eller via sms. Först att anmäla sig vinner passet.

• Om passen det gäller är inom 48 timmar så får man ett sms med frågan, och har max tre minuter på sig att svara. Det är många som vill, det gäller att vara snabb.

Saxat från Röd Press Valspecial 2010.

Läs mer i Handelsnytt: Jill tar strid för tryggare pooler och Ett utnyttjande av människor.

Mera intressant läsning: ”Personal av kvalitet, till bästa pris” – akademisk uppsatts om vikariepoolerna på H & M (Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet)

maj 30, 2011

Handels kongress skärper kraven på bemanningsbranschen

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 2:19 e m

Handels kongress antog följande text:

Bemanningsbranschen
Användandet av bemanningsföretag ökar på hela arbetsmarknaden. Handels menar
att bemanningsföretag kan vara ett komplement för att hantera tillfälliga
arbetstoppar inom alla våra verksamhetsområden. Handels ska arbeta för att
arbetsgivaren som huvudregel bedriver verksamhet i egen regi och accepterar inte att
bemanningsföretag blir en permanent del av av en verksamhet eller utgör
totalbemanning. Därför är det också viktigt att Handels centralt såväl som lokalt
arbetar för och ser till att all verksamhet som omfattas av kollektivavtalet utförs av
de egna anställda.

Överenskommelser mellan fack och arbetsgivare är det främsta sättet att reglera
användandet av bemanningsföretag. Om bemanningsföretag ska tas in ska
medlemmar genom den fackliga organisationen på arbetsplatsen ha inflytande över
detta genom medbestämmandeförhandlingar, och det ska regleras genom
överenskommelser och lokala avtal. För att det fackliga inflytandet ska bli reellt och
effektivt måste dock vetorätten i medbestämmandelagen förstärkas.

LAS har förstärkts i de flesta av våra kollektivavtal så att arbetsgivaren inte kan
använda bemanningsföretag när uppsagda har återanställningsrätt. Oavsett detta
kommer Handels under kommande kongressperiod verka för en ändring i LAS så att
företag inte får använda sig av bemanningsföretag under löpande uppsägningstid och
så länge det finns personer med återanställningsrätt. Handels ska verka för att att
genom lagstiftning stoppa de orimliga arbetsvillkoren för
bemanningsföretagsanställda samt att lagen om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft ses över för att förtydliga reglerna kring uthyrning av
personal.

Handels ska fortsätta att arbeta för att anställda i bemanningsföretag omfattas av
kollektivavtal och att arbetstagare som arbetar i samma verksamhet ska ha
likvärdiga löner och villkor. Tillsammans med LO ska Handels utveckla
kollektivavtalen och möjligheterna för att lokala klubbar att företräda anställda i
bemanningsföretag. Handels ska också arbeta för att fler anställda i
bemanningsföretag blir medlemmar i en facklig organisation. Handels ska
tillsammans med LO verka för att auktoriseringen av bemanningsföretagen skärps.

En del företag använder sig av egna vikariepooler istället för bemanningsföretag. Det
är viktigt att se till så att ett minskat användande av bemanningsföretag inte gör att
andra former av otrygga anställningar ökar. Handels ska därför kartlägga hur
bemanningsföretag och vikariepooler fungerar på våra avtalsområden och i vilken
utsträckning de verkar för att på så vis utveckla det fackliga arbetet tillsammans med
anställda på bemanningsföretag och i vikariepooler. Detta arbete ska ske strategiskt,
strukturerat och långsiktigt.

Läs mer här: Handelsnytt & LO-tidningen

mars 20, 2011

Handels kongress: Avd 12 visar vägen i bemanningsfrågan

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 1:15 e m

Motion A.4.55

Det är dags att ta seriösa krafttag mot den växande branschen, bemanningsföretag. Det ploppar upp allt fler och fler bemanningsföretag, både auktoriserade och icke auktoriserade alla med samma mål, att hyra ut personal.

Som det är i dag har vi ca 55000 till 60000 årsanställda inom bemanningsbranschen. Runt 110 000 jobbar någon gång under året på ett bemanningsföretag. Av de ca 2000 bemanningsföretagen är runt 400 är auktoriserade.

Det tredje största uthyrningsområdet, efter kontor och industri, är lager/logistik. Uppskattningsvis, enligt branschen själv, handlar det om 6 000 anställda inom lager/logistik.

Dessa är idag hänvisade till en tillvaro som daglönare, med ständiga arbetsplatsförflyttningar och oerhört svåra att organisera för den fackliga organisationen. De flesta av dessa fyller ett permanent arbetskraftsbehov på våra arbetsplatser och förtjänar egentligen riktiga anställningar. Riktiga anställningar, att på arbetsplatsen tillhöra en arbetsgemenskap, främjar hög organisationsgrad.

Istället används bemanningsföretagen till att fragmentisera de anställda i olika grupper. Det är inte ovanligt att företag använder 2-5 olika bemanningsföretag, utöver den egna personalen, för att gruppera personalen i små grupper som ska överträffa varandra och konkurrera ut varandra.

Det är för fackligt aktiva ingen nyhet att det skapar splittringar på arbetsplatser och försvårar möjligheten till höjd organiseringsgrad. Vi har mycket liten om än ingen insyn i deras löner och möjligheten till att ta striden för dem om så skulle behövas.

Det är osäkerheten att få behålla sitt arbete bland dem inhyrda som får dem att titta ner i marken och hålla tyst när chefer skäller på dem. Det är mentaliteten från arbetssäljare som får dem att acceptera mantrat att dem är som maskiner, det är bara att byta ut dem när dem slits ut.

Det är bemanningspersonalen som hotas med sparken om de inte jobbar hårdare, fortare och under slavliknande förhållanden jämfört med de fastanställda som i framtiden aldrig kommer att våga ta den fackliga strid som behövs.

Så som arbetsgivarna behandlar de inhyrda, skulle de vilja behandla de fast anställda (bara det att de inte kan det riktigt än). Det är i de inhyrdas arbetsvillkor vi ser vår egen framtid. Om utveckling fortsätter är det detta som kommer bli normen.

Bemanningsföretag var förbjudna mellan 1936 – 1991. Det fanns goda skäl för detta, då de utgör ett sådant hot mot fackföreningsrörelsen och maktbalansen på arbetsmarknaden. När bemanningsföretagen återlegaliserades 1991 krävde LO i sitt remissvar till den nya lagen att:

”De som bäst kan avgöra behovet av in/uthyrning är arbetstagarna på inhyrarföretaget som eventuellt ska arbeta tillsammans med inhyrd personal.” Med denna formulering visade LO att man då, 1990, förstod att det måste finnas ett lokalt fackligt veto i denna fråga för att arbetstagarna i det inhyrande företaget inte skulle känna sig hotade. Tyvärr har det kravet fallit i glömska och sorgligt nog har vi inte det idag.

Inhyrd personal är exakt den flexibla arbetskraft arbetsköpare är ute efter och då spelar det ingen roll om att prislappen är lite högre. Ofta blir dock prislappen i praktiken lägre eftersom de inhyrda är i en sådan utsatt position att de kan pressas att jobba hårda, snabbare och utan raster. Även om det, genom bemanningsavtalet m m, kan råda formell löneneutralitet mellan de olika grupperna på arbetsplatsen, sker annan villkorsdumpning genom att de inhyrda kan pressas hårdare.
Än är det dock inte försent att backa bandet och en gång för alla göra upp med detta problem.

I förbundsstyrelsen verksamhetsplanering kan man läsa: ”Den fackliga kampen och verksamheten på arbetsplatserna går ut på att värna och stärka alla medlemmars ställning genom kollektivavtal. Det är genom solidariskt och kollektivt handlande som vi kan göra skillnad när det gäller såväl löner som arbetsvillkor. Tillsammans vinner vi styrka.”

Tar vi inte fighten mot bemanningsföretagen nu kan det vara för sent att göra det. Enade vi stå, söndrade vi falla och denna rörelse har inte råd med fler splittringar.

Yrkande:
att Handels ska verka för en ändring av medbestämmandelagen, MBL, som ger facket rätten att neka inhyrandet av personal då man finner det lämpligt att göra så.
att Handels på sikt ska verka för att återinföra förbudet mot bemanningsföretag, likt det som rådde mellan 1936-1993.

Förbundsstyrelsens svar

Förbundsstyrelsen föreslår kongressen att avslå motionen

A.4.55 första att-satsen vill att Handels ska verka för en ändring av medbestämmande lagen, MBL, som ger facket rätten att neka inhyrandet av personal då man finner det lämpligt att göra så. Vetorätten i MBL § 39 fungerar utifrån det tänkta syftet. Handels menar att bemanningsföretag ska ses som ett komplemet till de egna anställda, användningen av inhyrd arbetskraft kan ske vid speciella behov av arbetskraft, dock inte som en permanent lösning av personalbehovet. Handels menar istället att begränsningen av bemanningsföretag i första hand ske genom förhandlingar med arbetsgivare och avtalslösningar

A.4.55 andra att-satsen vill att Handels ska verka för ett förbud mot bemanningsföretagen. Handels menar att bemanningsföretag ska ses som ett komplement till de egna anställda, användningen av inhyrd arbetskraft kan ske vid speciella behov, dock inte som en permanent lösning för att klara personalbehovet. Eftersom lagstiftning gör det möjligt att anställa personal ”vid behov” hur många gånger som helst, kan företagen i princip skapa egna bemanningspooler där arbetstagarna inte har rätt till ersättning de dagar de inte arbetar. Det är dock viktigt att Handels fortsätter att följa utvecklingen i denna fråga, och i avtalsförhandlingar driva frågan hur och när bemanningsföretag får användas.

Kommentar: Det är nästan lite komiskt att FS, i fråga om det fackliga vetot, hänvisar till MBL § 39 som tvärt om endast uttrycker rätten till veto om lag och avtal hotas i entreprenadsituationer och förhandling om § 39 ”gäller inte, om arbetet är av kortvarig och tillfällig natur eller kräver särskild sakkunskap och det inte är fråga om att anlita uthyrd arbetskraft enligt lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.” (MBL § 38).
Motionen tar ju sikte på att det ska finnas ett veto även om andra fackliga intressen är hotade, eller om företagen missbrukar de inhyrda.
FS föreslår också avslag på andra att-satsen med motiveringen att frågan skall drivas i avtalsförhandlingarna om hur och när bemanningsföretagen får användas. Där har ju FS haft alla möjliga chanser att visa vägen. Men med tanke på resultatet måste ju bedömningen göras att det är lagstiftningsvägen som måste beträdas.
Lagerarbetarnas Blogg

Debatt: Bemanningsföretag hotar heltid på butik

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 11:55 f m

I debatten om bemanningsföretagen har det oftast inom Handels lyfts fram problemen på lagerarbetsplatserna. Allt för lite ljus har riktats mot de problem som är på uppsegling inom butiksområdet.

Om man söker arbete på butik och klickar man in på Arbetsförmedlingens hemsida så möts man inte längre av platsannonser från ICA och Konsum. Det som kommer emot en är en annan typ av företag. Här är ett axplock:

Vi söker omgående personer med erfarenhet av att arbeta i kassa i butik.
Vi erbjuder dig ett varierande arbete ute hos vår kund. Du träffar nya människor och får mer erfarenhet inom ditt yrke.
Vi önskar först och främst att du har kassavana, men erfarenhet av varuplock med livsmedel och butiksarbete är också meriterande!
Som person är du noggrann, snabb och serviceminded. Det är viktigt att du kan prioritera och att du har en öppen och hjälpam profil då du kommer vara kundens ansikte utåt.
Tjänsten är vid behov och kan därför kombineras med studier, annat arbete etc.
Visstidsanställning 3 – 6 månader
Deltid

Uniflex Sverige AB Helsingborg

Vi söker nu en duktig, glad person med rätt attityd för extraarbete inom kassahantering för vår kund i Uppsala. Du fungerar bra i grupp, har en positiv inställning och personlighet. Viktigt att du ska kunna börja jobba nu i sommar redan.
Bifoga bild i din ansökan, urval sker löpande med start omgående
Visstidsanställning 3 – 6 månader

Deltid

CO-WORKER BEMANNING

För kunds räkning söker vi ett gäng flitiga Varuplockare.
Inga tidigare erfarenheter krävs, men det är en fördel om du tidigare arbetat i butik.
Du motiveras av att arbeta i ett högt tempo. Trots ett högt tempo är du noggrann.
Du kan arbeta både i grupp och självständigt.
Eventuellt finns möjlighet till fortsatt extrajobb under hösten. En förutsättning för det är att du är student eller har annat extrajobb.

Assist Bemanning AB

Vi söker dig som verkligen brinner för arbete i butik!
Vill du ha ett utmanande arbete med goda utvecklingsmöjligheter inom butik är det dags att ta kontakt med oss.
Du kommer att arbeta som konsult för Storesupport i olika livsmedelsbutiker hos våra kunder. Uppdragen handlar om allt från kassahantering till varuplock. God lokalkännedom, viljan att resa runt samt vara flexibel när det gäller arbetstider är oerhört viktigt för att trivas med sitt jobb på Storesupport.

Svenska Storesupport AB

Varför är det så viktigt att uppmärksamma bemanningsföretagens utbredning på butikerna? Jo, på butikerna handlar det inte bara om att hindra utbytet av fast personal som debatterats så mycket på lagerarbetsplatser eller i Urban Outfitters-fallet. Inom butiksvärlden finns ett särskilt problem med många ofrivilliga deltidsanställningar. Hur påverkas rätten/möjligheten att gå upp i tid för deltidsanställda när bemanningsföretagen kommer in på butikerna?

Denna frågeställning gick helt avtalsrörelsen förbi!

För att börja besvara den frågan måste vi först besvara än annan fråga; finns det alls några förutsättningar för fler heltider inom detaljhandelsområdet? Ja, det finns det. Vi har de senaste 10-20 åren sett en radikal ökning av öppettiderna inom handeln, men inte en radikal ökning av antalet heltider. Trots att butikerna måste bemanna upp under fler timmar per dygn och vecka har det inte gått att öka heltidstjänsterna. Detta skvallrar om att problemet är strukturellt, snarare än praktiskt.

Första källan till information om vilken rätt till mer arbetstid en deltidsanställd har är lagen om anställningsskydd (LAS). Enligt LAS § 25a gäller att:

En deltidsanställd som har anmält till sin arbetsgivare att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad, dock högst heltid, har företrädesrätt till sådan anställning. Som förutsättning för företrädesrätten gäller att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med högre sysselsättningsgrad och att den deltidsanställde har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna.”

Det här låter ju bra, och det var väl tänkt att deltidsanställda skulle kunna göra arbetstidsmässig ”karriär”, få fler och fler timmar, om verksamheten expanderade.

Men hur kommer detta i konflikt med existensen av bemanningsföretag? Jo, denna regel tar i första hand sikte på om företaget står i begrepp att nyanställda personal för att täcka ett arbetskraftsbehov. I det läget kan en deltidsanställd sticka emellan en begäran att få företräde till fler timmar.

Som vi alla vet vid det här laget nu är nyanställning bara ett av många sätt att täcka ett arbetskraftsbehov. Bemanningsföretag är ett annat. Och om arbetsgivaren väljer att tillgodose sitt arbetskraftsbehov genom bemanningsföretag, så har LAS § 25a inget värde för den deltidsanställde. Precis lika lite värde som återanställningsrätten för de som blir uppsagda och utbytta.

Den andra källan till information vilken rätt till mer arbetstid en deltidsanställd har är kollektivavtalet, och inom Handels är Detaljhandelsavtalet det största. Avtalet för detaljhandeln säger fr o m 1999 att ”Vid arbetskraftsbehov skall i första hand deltidsanställda erbjudas ett högre antal timmar”.

Detta innebär att inte bara vid utökat arbetskraftsbehov utan även om t ex någon slutar, eller är frånvarande, så skall arbetsgivaren först undersöka om det uppkomna arbetsbehovet kan täckas genom att deltidsanställda får ökad sysselsättningsgrad. Det är möjligt att man kan böja stickan så långts så att man t ex kan yrka på arbetsgivaren att ge deltidanställda fler timmar framför rätten att utnyttja övertid.

Men även detta kan kringgås med bemanningsföretag eftersom avtalsregleringen bara binder upp arbetsgivare i hur han disponerar sin egen organisation.

Dilemmat med både LAS och Kollektivavtalet – och det här är kärnpunkten – är att dessa bara är utformade så att de reglerar vad som händer i arbetsgivarens organisation – inte vad som händer på arbetsplatsen eller i arbetsgivarens verksamhet.

Rent formellt så driver ju många arbetsgivare sin verksamhet med hjälp av två (eller flera) organisationer; sin egen organisation med egna anställda och bemanningsföretagets organisation, de inhyrda.

För att inte få en krock mellan de höga ambitioner som finns i lag och avtal och den krassa verkligheten på butiksgolvet, måste vi få regelverk som omfattar det som händer på arbetsplatsen, eller driftsenheten (som det heter på juridikspråk).

Att bemanningsföretag urholkar LAS är ingen nyhet. Det som verkar vara en nyhet för många är omfattningen och hur många områden som berörs.

Ska vi någonsin ha en chans att få fler heltider inom handeln måste konflikten mellan LAS-rätten och bemanningsföretagen få en lösning till de deltidsanställdas förmån.

Patrik Olofsson
Ordförande, Handels klubb 20-717

januari 13, 2011

Tänk att vi alltid ska gilla läget – Handels ledare manar till underkastelse

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 8:52 f m

Det har alltid varit så inom den fackliga rörelsen att vissa av oss har sett facket som en motståndsrörelse mot kapitalets fria liv och den kraft varmed vi går till storms mot rådande trender av ökad orättvis. Sen har det alltid funnits dem som sett facket som en medspelare till näringslivet, där samförståndet är viktigare än den fackliga kampen. För att lura oss att acceptera franchise, bemanningsföretag m m drar man fram en gammal facklig bofink; strukturomvandlingen.

Den falska logiken ser ut så här:
Facken har alltid bejakat strukturomvandlingen
Bemanningsföretag och franchise är strukturomvandling
Alltså ska facken bejaka bemanningsföretag och franchise

Ve den som sätter sig på bakhasorna och strejkar vilt mot detta:

I den svenska modellen ingår att facket gillar läget när strukturen på arbetsmarknaden förändras. I stället för att sätta sig på bakhasorna med vilda strejker, som i vissa andra länder, är man med på noterna. Vitsen med detta är att de jobb som kommer i stället efter nedläggningar i branscher och företag blir bra jobb och att de anställda får hjälp till en bra omställning.

Franchisedrift och bemanningsföretag är en del av dagens arbetsmarknad. Därmed är det också viktigt att anpassa de fackliga metoderna så att facket slår rot bland de anställda som jobbar på bemanningsföretag eller företag som ägs av franchisetagare. Det är en riktig och viktig utmaning för facket i den svenska modellen.”

( http://www.handelsnytt.se/en-ny-tids-utmaningar-for-facket )

Strukturförändring eller maktförskjutning

Ökningen av franchisedrift och bemanningsföretag är inte strukturomvandling – det bara ren maktförskjutning. Precis som att visstidsanställningarna ökat med 50 % de senaste 20 år beror det inte på någon ”strukturomvandling” i näringslivet, utan på en förskjutning av maktbalansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel.

Att visstidsanställningar och deltid främst drabbar kvinnoyrken beror inte på slumpen i någon ”strukturomvandling”, utan beror på ofördelaktiga maktförhållanden för kvinnor på arbetsmarknaden.

Ökningen av franchisedrift och bemanningsföretag är en del av hela trenden att trycka tillbaka arbetstagarnas position på arbetsmarknaden. I bägge fallen är syftet att göra sig av med skyldigheterna som följer av ett arbetsgivaransvar.

Arbetsgivarstrategi bakom franchise

Att lägga ut verksamheter på franchise handlar om att företag skaffar sig en ”buffert” (i form av en småföretagare) mellan sig och personalen. ”Bufferten” får det formella personalansvaret, i och med att anställningarna övergår till det franchiseföretag som bedriver verksamheten, och får ta ansvar för avtal och löner, arbetsmiljö, MBL och allt som hör arbetsrätten till. Vitsen är att de ska vara så hårt styrda av franchisegivaren att de bara i bästa fall kan nå upp till en miniminivå av åtagande gentemot personalen och facket. 

Den starka press som franchisetagaren i många fall lever under kan alltså resultera i att de anställda i har stora svårigheter att hävda samma rättigheter som anställda i ”vanliga” företag.
Franchisetagaren är inte alltid, genom det avtal som man är bunden till, att betrakta som reell motpart ur ett fackligt perspektiv.

Viktiga beslut som påverkar franchisetagarens anställda tas inte av denna, utan av franchisegivaren. De anställda har därför minimalt inflytande, eftersom de inte har inflytande på den nivå där besluten faktiskt fattas.

En problematik som också blivit mer och mer utbredd när det gäller franchisetagaren som en hårt bunden och beroende part i franchiseförhållandet, är de bristande möjligheterna att leva upp till arbetsmiljölagstiftningens krav. När det gäller det utbredda problemet med rån, hot och våld i butiker så har i många fall inte franchisetagaren beslutsbefogenheter när det gäller att vidta exempelvis förändringar som gör arbetsmiljön säkrare.

Äkta och falsk strukturomvandling

All förändring på arbetsmarknaden är inte strukturomvandling. Om facket lyckas få igenom sex veckors semester istället för fem, så är det inte en strukturomvandling – det är en maktförskjutning till arbetarnas fördel. Om Arbetsgivaren lyckas öka antalet otrygga anställningar, så är det ingen strukturomvandling – det är en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel.

Övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle är ett exempel på en äkta strukturomvandling i ekonomin. Textil- och varvsindustrins nedgång, och bil-, telekom- och läkemedelsindustrins uppgång är ett annat exempel på äkta strukturomvandling. Offentliga sektorns expansion och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden är ett annat exempel på äkta strukturomvandling.

Den strukturomvandling som fackföreningsrörelsen traditionellt hyllat är den som bygger på Rehn-Meidner-modellen. Alltså;

1) Det är OK om jobb försvinner på företag som inte kan betala lön enligt den solidariska lönepolitiken.
2) Det är OK om lågkvalificerade jobb försvinner till förmån för högkvalificerade.
3) Det är OK om lågproduktiva jobb försvinner till förmån för högproduktiva.

Visst kan vi diskutera Rehn-Meidner-modellens förtjänster och tillkortakommanden, men helt klart är i alla falla att ingenstans står det i Rehn-Meidner-modellen att det är OK att fast anställda jobb försvinner till förmån för bemanningsföretag eller franchise. Det är rent nonsens att det ska likställas med strukturomvandling. 

Kassako eller maktmedel

Det går ett mantra genom Handelsnytt och förbunden om fler medlemmar. Fler medlemmar hos franchiseföretagen, fler medlemmar hos bemanningsföretagen och snart också fler medlemmar bland F-skattarna. Inget fel med det, men varför ska vi bli fler medlemmar? Om detta sägs inget! För att förändra? För att slå tillbaka de nuvarande modellerna med franchise och bemanningsföretag? För riktiga anställningar?

Eller för att säkra utkomsten hos dem som har arbetarrörelsen som födkrok?

Patrik Olofsson

september 4, 2010

Handels kallar till konferens om bemanningsföretag

Filed under: Handels policy och avtalskrav,Kampen mot bemanningsföretag — lagerarbetare @ 8:51 f m

”Det är en fråga om liv eller död.”

https://lagerarbetare.files.wordpress.com/2010/09/bemanningskonflikt_dn_20100903.pdf

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.